Det känns frustrerande när minnet sviker mig både nu och då. Tycker ändå att jag börjar återhämta mig men från att tidigare haft ett nästintill fotografiskt minne känns det som det går väldigt långsamt. Tröttheten i både kropp och hjärna är problemet. Sakta men säkert är jag på väg tillbaka. Jag har alltid haft lätt för att finna lycka i det lilla. Helt plötsligt försvann det bara. Försvann gjorde även orken.
Just nu skulle jag behöva komma iväg och träna men motivationen tryter...en boll hade gjort allting mycket lättare. Känns bara som att jag står i en rejäl uppförbacke. Vill ha resultat direkt fast jag egentligen inte skulle träna för resultatet utan för att må bättre. Konstigt va?
Jag får helt enkelt intala mig att börja med små steg och ta större steg längre fram. Gilla läget vore bästa peppningen nu. Den kör jag på.
Imorgon är det tänkt att jag ska börja träna. I lugnt tempo. Lugnt tempo!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar