tjohooo

  

En månad som fru H.

Backar bandet för att återuppleva dagen 

om och om igen. 

Vilken känsla!!!

KÄRLEK, lycka och glädje 

i en salig blandning!

Det gäller att hitta de där små tillfällena...

Nu är vi tillbaka i gängorna efter en lång ledighet. Tiden med varandra har minskats rejält och saknaden gör sig påmind. Då gäller det att fånga dagen. Även om det är trötta barn som hämtas gör lite mat susen. Jag och tjejerna hjälptes åt att göra maten idag. Kvalitetstid av STORA mått. Bus och skratt. Sedan blev det en sväng med pappa i släpet medan han klippte gräset. Jag kunde höra genom fönstret hur tjejerna fnissade och skrattade...
Bara sådär en vanlig måndag. Ha det gott!

Lite mer...bröllop

Armband från

 http://littleujewelbox.blogspot.se

Paraply av Lisbeth Dahl

 Min brudtärna och älskade syster...

utan henne vet jag inte hur vi 

skulle ha fått ihop det.

Stora tjejens bröllopspresent till mig och Jonas
 - en uggla som hon sytt.
Den är såå fin!

En av mina bästa vänner, Karolina Germundsson fotograferade oss. 

Inte helt lätt med två små tjejer som inte gillade att det var mamma och pappas dag.

Du gjorde ett strålande jobb!

Tusen tack, vännen!

Nu är det bara fotografierna från själva vigseln i kyrkan kvar...tror jag.

Skrattrynkor och smörgåstårta

Skulle ha gjort annat nu, sån´t där "måste" men jag bara sket i det. Kanske inte det bästa att skriva men att skriva "strunta i" låter för mesigt. Det har varit en kanonbra dag idag! Så där utan att det egentligen har hänt något speciellt.
Jag gillar att köra bil. Jag gillar också att starta morgonen med att lyssna på Gry och Anders och deras vänner i bilen. Min humor! Sitter oftast med ett småleende på läpparna. Har längre väg till jobbet nu än förut men det gör ingenting. Det ger mig bara ytterligare några minuter av småfniss.
Normalt sett har jag matlåda med mig men det blev inget kvar från igår. Det löser sig, tänkte jag. Jag måste erkänna en sak. Förr småsprang jag när jag skulle gå någonstans men jag har lärt mig att gå sakta (eller i alla fall saktare) nu. Suga in det som finns runt omkring mig om bara för ett ögonblick. En parentes, nu åter till maten.
I dörren till mitt arbetsrum stod plötsligt en kollega och frågade om jag ville ha lite smörgåstårta. Om jag ville!! Bästa jag vet! Hon gjorde min dag! Även som det skulle ha löst sig ändå så är jag en sån där som måste ha mat (helst var tredje timme) för att inte bli grinig.
Nästa lyckogrej... ett möte. Efter mötet kände jag mig oövervinnerlig, stärkt och sprudlande. Jag gillar att le. Ofta och mycket. Skit samma om jag får massor av skrattrynkor! Förresten tror jag att de redan har börjat komma men vad gör väl det...(ingenting. Absolut ingenting eftersom jag häromdagen fick frågan om min ålder och jag svarade : - gissa. Personen ifråga sa: -24?) Njae, inte riktigt.  Inte ens i närheten.
PW runt nejden i duggregn gjorde också susen.
Ja, visst ja, jag glömde en sak. På vägen hem i bilen skrålade jag musik. Inte nog med det jag sjöng med. Vrålade ut texten...som en vårskrik!

Mer än vanligt...

Nu blir det lite mer personligt än vanligt.
Det känns frustrerande när minnet sviker mig både nu och då. Tycker ändå att jag börjar återhämta mig men från att tidigare haft ett nästintill fotografiskt minne känns det som det går väldigt långsamt. Tröttheten i både kropp och hjärna är problemet. Sakta men säkert är jag på väg tillbaka. Jag har alltid haft lätt för att finna lycka i det lilla. Helt plötsligt försvann det bara. Försvann gjorde även orken.
Just nu skulle jag behöva komma iväg och träna men motivationen tryter...en boll hade gjort allting mycket lättare. Känns bara som att jag står i en rejäl uppförbacke. Vill ha resultat direkt fast jag egentligen inte skulle träna för resultatet utan för att må bättre. Konstigt va?
Jag får helt enkelt intala mig att börja med små steg och ta större steg längre fram. Gilla läget vore bästa peppningen nu. Den kör jag på.
Imorgon är det tänkt att jag ska börja träna. I lugnt tempo. Lugnt tempo!!